Min förlossningsberättelse

Vi födde på Danderyds förlossning och jag måste säga att jag är så tacksam för all fantastisk personal vi fick träffa under vår vistelse, särskilt barnmorskan Veronica som var den som hjälpte till när han väl skulle ut. Hon var ett så himla bra stöd. Främst är jag tacksam för att ha en så fantastisk man, vet inte vad jag skulle gjort/göra utan Michael.

Allt började med
nästan två dygn av oregelbundna förvärkar, som molande mensvärk. Klockan 03.30 måndag den 19/8 vaknar jag av att det känns som att vatten sipprar ut ur mig, jag går på toaletten och tror att vattnet gått så jag väcker Michael och börjar sedan packa ned lite småsaker i BB-väskan som vi väntat med in i det sista. Vi börjar klocka värkarna och ringer till förlossningen och vi får komma in på kontroll runt 06.00, det visar sig dock att mitt vatten inte alls gått, bara slemproppen och jag är bara 2 cm öppen — de gav mig 4 citodon och skickade hem oss.

Sista bilden på magen!

Sista bilden på magen!

Runt 07.30: Jag spyr upp citodonen tack vare smärtan av värkarna. Fortsätter att ta värk efter värk hemma, som bara gjorde ondare och ondare. Michael tryckte ihop mina höfter vid varje värk, vilket underlättade lite vid smärtan. Jag försökte med dusch, pilatesboll och alla möjliga ställningar men runt 12-tiden fick jag nog och vi åkte in igen.

Runt 12.00: Jag var bara öppen 3 cm, med 3-4 värkar per 10 minuter dock sa barnmorskan att jag inte hade det - jag tror inte deras CTG tog ordentligt pga att jag rörde mig så mycket vid värkarna. De ville skicka hem oss igen… Jag bröt ihop då jag kände att jag inte orkade med en till taxi-resa fram och tillbaka, och jag ville ha smärtlindring. En undersköterska lovade att prata med barnmorskan och när de kom in igen en andra gång så gick mitt vatten och de blev tvungna att låta oss stanna kvar. Phew! Jag fick då lustgas, som var underbart ett tag.

Runt 16.00: Till slut var värkarna så starka att lustgas + tryck på höfterna inte ens hjälpte, så jag bad om epidural. Jag var då öppen 5 cm och någon timme senare kom narkosläkaren och gjorde mitt liv mycket lättare. Epidural var UNDERBART! Jag rekommenderar det verkligen. Jag såg att jag hade värk på skärmen, men kände ingenting.

Man kände sig sjukt snygg.

Man kände sig sjukt snygg.

Runt 19.00: Epiduralen gjorde förloppet långsammare och de satte in Oxytocin-dropp. Problemet var att när de höjde droppet fick jag för mycket värkar, sänkte de det fick jag för lite värkar. Jag hade önskat att de var tydligare och mer på mig om att stå upp och röra på mig, det hade nog gjort förlossningen mycket kortare. Så ska du föda och tar epidural så upp och rör på dig om du kan, det underlättar verkligen.

Runt 21.30: Jag hade öppnat mig 8 cm. Sen stod det still, i många timmar. Jag försökte få i mig lite mat, men det var fortfarande ganska svårt.

Sen har jag ingen aning om vad klockan var, men de kom in på rummet och sa att jag hade ungefär 2 timmar på mig att få ut honom annars skulle de behöva snitta mig då det gått så lång tid. Jag tänkte “i helvete heller” och ställde mig upp och började röra på höfterna, och efter en stund kräktes jag och tänkte ”Yes, nu är huvudet förbi spinaetaggarna!”. Efter en liten stund började det trycka väldigt mycket nedåt, barnmorskan säger att hon undersöker mig om 35 minuter. Efter kanske 5 minuter säger jag till Michael att det trycker på väldigt mycket nu och att bebisen är påväg. Michael svarar att vi har gott om tid på oss (tji fick han) och kallar på barnmorskan.

Klockan 05.00 den 20/8: Barnmorskan kommer in och undersöker mig, säger ”Nämen hej lille vän” och säger att det är okej för mig att prova att krysta. Hon frågar Michael om han vill känna på huvudet, vilket han gör, så coolt! Jag hade bett om att få föda på pall och barnmorskan säger att det är dags att byta ställning om jag vill göra det då huvudet nästan är halvvägs ute. Jag förstår inte hur jag ska kunna flytta mig, men väljer till slut att ställa mig på knä – jag fick hjälp och lyckades förflytta mig från ryggläge till knä med huvudet halvvägs ute.

Väl på knä vill jag bara krysta hela tiden. Jag blir frustrerad när barnmorskan säger att jag inte får eller bara får andas, även om det bara var för mitt eget bästa. Jag känner hur huvudet kommer ut, och barnmorskan säger att jag nu ska förbereda mig på att ta emot honom. Jag reser mig upp och tittar ned, krystar lite grann ser hur han glider ut, jag fångar upp honom och tar upp honom mot bröstet. När han väl ville ut tog det 21 minuter. Det var det sjukaste och coolaste jag någonsin upplevt! Jag var först att ta i honom, inte någon barnmorska, och jag fick ha honom hos mig i 2 timmar innan de ville väga honom etc.

Michael klippte navelsträngen när den slutade pulsera och efter vägning/mätning och en välbehövlig dusch fick vi bege oss mot patienthotellet och försöka greppa att vi faktiskt blivit föräldrar. Vi var lagom trötta efter nästan 26 timmar förlossning och skulle bli ännu tröttare visade det sig…

Helt slut med blod lite överallt, men lycklig.

Helt slut med blod lite överallt, men lycklig.

Igår blev han 1 månad, tiden har gått så sjukt snabbt. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur första tiden varit inom kort!

Min lilla snutt.

Min lilla snutt.

Han är här, äntligen

Den 20.e Augusti kom han, vår lille pojk, två dagar före BF, klockan 05.21 efter 25 timmars kämpande. En pojk på 50 cm och 3460 gram och vi har haft sådan tur att han är frisk, välmående och relativt lugn (och dessutom otroligt söt). Jag tänkte skriva en förlossningsberättelse snart också, när tid finns. Nu tänkte jag bara kort summera de första tre veckorna!

Nu är han 3 veckor gammal och det stämmer som alla föräldrar säger – tiden går otroligt fort. Vecka nr 1 är… otroligt jobbig, om jag ska vara ärlig. Att det ska vara någon lycklig bebisbubbla som många säger stämmer inte. Du har en nykläckt unge du inte känner som du ska försöka lista ut varför han skriker, du ska försöka få till amningen, det mesta gör ont och du lider av otrolig sömnbrist - samtidigt som du ska bearbeta förlossningen i sig. Missförstå mig rätt, det finns givetvis stunder då man känner otrolig lycka också men det är tufft. Ingen förbereder en på hur jäkla jobbigt det faktiskt är, för båda föräldrarna.

Vecka nr 2 är väldigt lik vecka nr 1, saker och ting gör fortfarande ont och du har fortfarande inte lärt känna bebisen men det börjar sakta men säkert bli lite lättare och lyckostunderna blir fler.

Vecka nr 3 börjar saker och ting kännas mer naturligt, enklare och du har börjat lära känna din bebis mer även om det är en lång bit kvar. Det gör inte längre direkt ont i de nedre delarna, åtminstone inte hela tiden och inte lika mycket, men saker och ting funkar inte som de ska ännu. Man känner att tålamodet har blivit bättre och man kan njuta mer av stunderna man har med barnet.

Detta är hur jag upplevt de första veckorna, så det stämmer ju inte överens med alla givetvis, men jag vill ändå vara ärlig. Att bli förälder för första gången är tufft och jobbigt, men det är också det bästa som någonsin hänt mig (klyschigt jag vet) och jag kunde aldrig innan förstå hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar vår lille son. Han ändras så mycket och så snabbt, han växer som attan och enligt BVC idag har han blivit 2,5 cm längre och väger numera 4140 gram.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Gravid i vecka 40

Slutspurten är äntligen här, vi är nu i vecka 40 (39+0), nu är det bara 6 dagar kvar till “due date” - hur galet?! Hela 98% av graviditeten har passerat. Det känns så otroligt overkligt fortfarande och jag tror inte att jag kommer att greppa det riktigt förrän han är ute. Jag är så nyfiken på vad det är för filur som rör sig där inne!

Nu är vi i alla fall väldigt redo! Igår hade vi Hemfrid här hemma som gjorde en rejäl storstädning som egentligen var det sista på listan. Så jäkla skönt och jag kan varmt rekommendera dem!

Om bebis:
Enligt appen är han stor som en vattenmelon och redo att “flytta ut”, han ska bara bestämma sig för att han vill lämna boet. Han mår bra där inne och ligger bra till enligt SF-måttet fortfarande. Däremot är det väldigt trångt då han fyller ut allt utrymme som finns tillgängligt, vilket känns när han rör sig och råkar komma åt revben eller kissblåsan, heh. Det är dock den mysigaste känslan som finns när han rör sig där inne, något jag kommer sakna när han är ute.

Nu är det bara att vänta på att han känner sig redo och vi håller tummarna för att det blir snart!

Mitt mående:
Jag mår fortfarande väldigt bra, det känns dumt att klaga då det finns så många som har superjobbiga graviditeter. Men, om jag ska klaga lite grann ändå…

1) Jag har aldrig känt mig så osmidig i hela mitt liv och när jag försöker ta mig upp ur sängen är det så långt ifrån glamouröst som man kan komma. Som en sköldpadda som hamnat på rygg och försöker ta sig upp, ungefär så.

2) Jag vaknar varannan/var tredje timme (vissa nätter varje timme) för att antingen kissa eller vända på mig. Jag får väl se det positivt, det är väl kroppens sätt att försöka vänja mig vid minimal sömn när bebis väl är ute.

Summan av kardemumman;
Jag känner mig tung, otymplig, klumpig och kan aldrig hitta en bekväm ställning vare sig jag sitter upp eller ligger ned. Jag har samma gångstil som en pingvin, i slowmotion. Halsbrännan gör sig också påmind x antal gånger per dygn. Jag mår ju dock bra ändå och känner inte att jag kan klaga när så många andra verkligen har tuffa graviditeter, men som vilken höggravid som helst så känner jag mig väldigt klar med att vara gravid och redo att få ut vår pojk!

Magen:
Ja, den växer ju i takt med att han växer helt enkelt. Vad som brukade vara min navel pekar nästan ned i golvet nu, haha.

Magen - vecka 40.

Magen - vecka 40.

Jag måste bara visa två nya grejer vi fick hem från Babyshop häromdagen. Dels denna fina filt som är otroligt mjuk och härlig, och en handduk med en panda på — så gulligt!

P1020323.jpg
P1020325.jpg
P1020329.jpg

Skämmer bort mig själv med Spraytan

Vad passar bättre än att skämma bort sig själv med diverse skönhetsbehandlingar när man ändå är ledig och höggravid? För ett tag sen gjorde jag Yumi Lashes, jag har passat på att klippa mig och nu har jag även gått och fått en spraytan. Man får ju passa på medan man kan!

Jag kan ha blivit lite besatt av Dashl, såååå smidigt att boka sina behandlingar via. Plus, att när man recenserat en behandling får man 50 spänn rabatt på nästa behandling så jag betalade bara ynka 299 för en spraytan helkropp, hur bra?

Jag körde på Roussco på Söder, gick supersnabbt och jag är väldigt nöjd måste jag säga. Jag valde Medium som nyans, kändes rimligast och nu känner man sig så mycket fräschare!

1. Före | 2. Ca 30 minuter efter | 3. Ca 4 timmar senare & efter dusch

1. Före | 2. Ca 30 minuter efter | 3. Ca 4 timmar senare & efter dusch

Gravid i vecka 38

Den här graviditeten har gått så snabbt att det är galet. Det känns som det var igår vi stod där den där kyliga morgonen i December och insåg att vi skulle bli föräldrar. I 262 dagar har jag gått och burit på vad som då bara var stort som en äppelkärna som nu vuxit till sig till ett färdigutvecklat barn som närsomhelst kan bestämma sig för att han vill komma ut till världen. Som vi längtar!

Om bebis:
Nu räknas han som färdigutvecklad och ska väl bara tjocka på sig lite till, men kan egentligen närsomhelst bestämma sig för att han vill ut. Han är stark i sina rörelser och sträcker på sig så mycket ibland att magen ser ut som en kon och gör så det känns som att jag ska kissa på mig, heh. Till och från ger han några rejäla kickar upp i revbenen också, mindre skönt. Han har ofta hicka, otroligt skum känsla måste jag säga. Enligt barnmorskan har han nu fixerat sig också, vilket är skönt!

Mitt mående:
Jag mår fortfarande väldigt bra, dock har jag blivit tröttare och minst en nap om dagen är ett måste. Det är väl inte så konstigt med tanke på vad kroppen faktiskt går igenom just nu, plus att jag inte sovit en hel natt på… Jag vet inte hur länge. I.o.m att det är så trångt där inne så trycker han ju mot kissblåsan, så det blir att gå upp och kissa några gånger per natt + att det är svårare att röra sig så när jag behöver vända mig om så vaknar jag.

Det är väl egentligen det som är det jobbiga just nu, att man känner sig ungefär lika smidig som en säl och måste springa och kissa typ hela tiden, heh. Jag har lite mer halsbränna än tidigare, men känner inte att jag kan klaga.

Jag börjar känna mig lite otålig däremot, jag längtar efter att få träffa vår lille son och jag hoppas verkligen att jag slipper gå över tiden. Håll tummarna!

Magen:
Är rund och go, kan man väl säga! Nu har den sjunkit lite, med tanke på att han fixerat sig och sjunkit längre ned.

Magen - vecka 38.

Magen - vecka 38.