Runt 19.00: Epiduralen gjorde förloppet långsammare och de satte in Oxytocin-dropp. Problemet var att när de höjde droppet fick jag för mycket värkar, sänkte de det fick jag för lite värkar. Jag hade önskat att de var tydligare och mer på mig om att stå upp och röra på mig, det hade nog gjort förlossningen mycket kortare. Så ska du föda och tar epidural så upp och rör på dig om du kan, det underlättar verkligen.
Runt 21.30: Jag hade öppnat mig 8 cm. Sen stod det still, i många timmar. Jag försökte få i mig lite mat, men det var fortfarande ganska svårt.
Sen har jag ingen aning om vad klockan var, men de kom in på rummet och sa att jag hade ungefär 2 timmar på mig att få ut honom annars skulle de behöva snitta mig då det gått så lång tid. Jag tänkte “i helvete heller” och ställde mig upp och började röra på höfterna, och efter en stund kräktes jag och tänkte ”Yes, nu är huvudet förbi spinaetaggarna!”. Efter en liten stund började det trycka väldigt mycket nedåt, barnmorskan säger att hon undersöker mig om 35 minuter. Efter kanske 5 minuter säger jag till Michael att det trycker på väldigt mycket nu och att bebisen är påväg. Michael svarar att vi har gott om tid på oss (tji fick han) och kallar på barnmorskan.
Klockan 05.00 den 20/8: Barnmorskan kommer in och undersöker mig, säger ”Nämen hej lille vän” och säger att det är okej för mig att prova att krysta. Hon frågar Michael om han vill känna på huvudet, vilket han gör, så coolt! Jag hade bett om att få föda på pall och barnmorskan säger att det är dags att byta ställning om jag vill göra det då huvudet nästan är halvvägs ute. Jag förstår inte hur jag ska kunna flytta mig, men väljer till slut att ställa mig på knä – jag fick hjälp och lyckades förflytta mig från ryggläge till knä med huvudet halvvägs ute.
Väl på knä vill jag bara krysta hela tiden. Jag blir frustrerad när barnmorskan säger att jag inte får eller bara får andas, även om det bara var för mitt eget bästa. Jag känner hur huvudet kommer ut, och barnmorskan säger att jag nu ska förbereda mig på att ta emot honom. Jag reser mig upp och tittar ned, krystar lite grann ser hur han glider ut, jag fångar upp honom och tar upp honom mot bröstet. När han väl ville ut tog det 21 minuter. Det var det sjukaste och coolaste jag någonsin upplevt! Jag var först att ta i honom, inte någon barnmorska, och jag fick ha honom hos mig i 2 timmar innan de ville väga honom etc.
Michael klippte navelsträngen när den slutade pulsera och efter vägning/mätning och en välbehövlig dusch fick vi bege oss mot patienthotellet och försöka greppa att vi faktiskt blivit föräldrar. Vi var lagom trötta efter nästan 26 timmar förlossning och skulle bli ännu tröttare visade det sig…