It’s been a long time

Jisses, nu var det längesen jag skrev något inlägg. Julbestyr kom emellan, sen kändes det bara inte som det hände så mycket värt att skriva om. Vi lever ju ändå i en pandemi, man gör inte så mycket om dagarna direkt.

Våra dagar har bestått mest av lekpark och gos, försökt njuta av den sista tiden hemma med Alex för idag började han förskolan! 😳

Vi började inskolningen idag, som gick jättebra förutom en gråtattack efter hans nap men i övrigt tyckte han att det var super! Kändes som att han hade växt massor när vi kom hem då han bara totalt ignorerade mig och började leka med sina grejer - vi pratar alltså om ungen som varit så klängig att jag fått gå på toa med honom i knät. Det ska bli så spännande att se hur han utvecklas framöver!

Höstmys

Jag älskar hösten, jag tycker det är så mysigt med mörkret hösten för med sig, att höra regnet slå mot rutorna oftare och tända massa ljus. Hösten för med sig mycket härligt, men med småbarn också lite… mindre härliga saker.

T.ex att man oavsett väder måste ta sig ut i princip, och därmed klä på ett ilsket barn flera lager med kläder och till sist något som tål vatten och smuts. När man brottats med ungen för att få på kläderna och svetten rinner så tar man sig till sist ut, packar ner den redan sura ungen i vagnen och går till lekparken. Där är allt frid och fröjd när barnet geggar omkring i vattenpölar och sand, tills det är sovdags och de smutsiga kläderna ska av igen och barnets händer antagligen behöver tvättas av. Vi kör nämligen åkpåse för det känns så obekvämt med vagnen annars. MEN… När man gått igenom allt det, ungen ligger bekvämt i sin vagn så har man iaf 30 minuter på sig för en kaffe i lugn och ro.

Alexander verkar i alla fall älska hösten också, han älskar att hoppa i lerpölar och kasta blöt sand omkring sig. Det är bara så underbart att se hur han bara lyser upp när han ser en geggig vattenpöl. Det gör liksom att hela den här brottningsmatchen man måste gå igenom innan man kommer ut är värt det.

"Snälla, låt den här fasen vara över"

Om det är något jag lärt mig sen jag blev mamma så är det att typ allt är olika faser när det kommer till ungar och även om det inte känns som att en fas ska ta slut så gör den det, förr eller senare. Jag trodde aldrig att Alex skulle sluta sova PÅ mig, det gjorde han. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta vagga honom till sömns på pilatesbollen, det gjorde jag. Jag trodde att han alltid skulle vakna femtioelvatusen gånger på natten, det gör han inte längre. Osv osv osv. Allt har bara varit faser. Likaså nu…

Cheesus, vilket hett temperament en ettåring kan ha. Han blir snart 14 månader och har hamnat i en fas där han verkligen vet åtminstone vad han INTE vill. Han säger nej väldigt bestämt, och får vredesutbrott när han inte får som han vill eller när något inte går som han önskat. Om man säger nej till honom kan han bli superarg och skrika rätt ut.

Samtidigt som han visar väldigt tydligt att han är arg, så visar han alla andra känslor mycket också. När han är glad så är han jätteglad, när han är kärleksfull så är han väldigt kärleksfull. Han är så rolig nu, busar massor, skrattar mycket och utforskar världen. Han är otroligt gosig och kärleksfull! Det finns inget bättre än när han kommer och vill gosa in sitt ansikte i ens hals, eller när han tar sina små händer på ens kinder och för mitt ansikte mot hans ansikte för att gosa. SÅ MYSIGT!

Ursäkta mitt nyvakna ansikte, men alltså hur mysig får man va? Den ultimata tryggheten är fortfarande handen innanför tröjan på mig eller Michael.

Jag vet att det är en fas han måste gå igenom med att hitta sin vilja och komma på hur han ska uttrycka sina känslor, och även om jag vid flertalet tillfällen när han skriker i mitt öra tänker “snälla, låt den här fasen vara över” så glömmer jag bort det lika fort när han kommer för att kramas, hör hans underbara skratt eller bara är nyfiken till max och undersöker något han tycker är spännande.

Att sluta amma

Shit vilken grej det har varit att amma och vilken hatkärlek jag känt till det. Jag hade en idé innan Alexander kom om hur jag skulle älska att amma, hur mysigt det skulle vara. Det har minst sagt varit en bergochdalbana. När han väl kom och jag började amma sa jag att jag max skulle amma i 6 månader, inte mer. Tji fick jag.

Jag hade tur och Alex tog bröstet snabbt, och ville sutta hela tiden. Jag var inte beredd på det, och jag var inte beredd på att det skulle göra så jäkla ont - trots att han hade bra grepp. Det gjorde ont första, kanske 3 veckorna, och under den tiden fick jag även mjölkstockning som inte alls var kul. Men sen flöt det på.

Allra första amningen.

Tiden var kommen att sluta när Alex blev 10 månader. Jag hade successivt dragit ned på amningen, ett amningstillfälle i taget för att göra det hela skonsamt för både mig och honom. Vissa tog jag bort, vissa valde han bort själv. Tillfällena på dagen ersatte jag med mat, tillfällena på natten med vaggning och den sista jag tog bort var kvällsamningen, den precis innan läggdags för den kändes svårast.

Jag började introducera gröt i kombination med amning, först från båda brösten och sen från ett bröst för att till slut ersätta det helt med gröt (han vägrade helt välling och ersättning). Kvällen som jag tog bort amningen helt åkte jag hemifrån en stund innan så att Michael fick ge honom gröt och sköta läggning — och det gick utmärkt. Mycket bättre än förväntat och det kändes inte som att han saknade bröstet alls. Vi gjorde samma procedur dagen efter, sen gjorde jag samma rutin och det gick toppen. Han brydde sig inte om bröstet alls efter det, förutom att gosa in sig med handen men han ville inte längre amma. Så jäkla skönt!

Amma ett par dagar gammal vs allra sista amningen.

Mjölkstockning is a bitch. Jag fick mjölkstockning tre gånger under de 10 månader jag ammade, första gången precis i början som gjorde svinont, andra gången efter några månader men då var det mer bara lite ömt och det la sig ganska fort, och tredje gången när jag höll på och trappa ned och hade tre amningstillfällen kvar. Den tredje gången var värst. Jag kände hur det var spänt och ömmade i ena bröstet, tänkte att det skulle lägga sig bara jag fick pumpa lite men när jag sitter där och pumpar får jag plötsligt frossa och på en kvart fick jag 40 graders feber. Det var hemskt och la sig inte förrän två dygn senare.

Shit vad jag både har älskat och hatat amningen, så sjukt uppochned. Ibland har det varit supermysigt, fantastiskt och bara helt perfekta stunder och ibland har det varit frustrerande, jobbigt och rentav fruktansvärt. Det är väl som med allt som har med föräldraskap att göra, det har sina för- och nackdelar men fördelarna väger upp nackdelarna.

We all float down here

Som jag längtat efter ett rejält regnväder. Jag älskar sommar och sol, men det är så jäkla mysigt med regn, blixtrar och åska. Vi köpte en regnjacka till Alex för ett tag sen, som är alldeles för stor än så länge, men den är så söt. Var ju tvungen att köra på en gul så han liknar pojken i IT (fullkomligt älskar den filmen).

Jag hoppas hursomhelst att vi får några dagar med lite mysigt regnväder. Jag längtar lite efter hösten, som man alltid romantiserar alldeles för mycket visserligen. Jag vill ha tända ljus, och framförallt krypa in i mysiga koftor. Mys, mys, mys.

Regnjacka från Lindex.

Han lyckades få med sig en galge på vägen ut och vägrade släppa den…