"Snälla, låt den här fasen vara över"

Om det är något jag lärt mig sen jag blev mamma så är det att typ allt är olika faser när det kommer till ungar och även om det inte känns som att en fas ska ta slut så gör den det, förr eller senare. Jag trodde aldrig att Alex skulle sluta sova PÅ mig, det gjorde han. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta vagga honom till sömns på pilatesbollen, det gjorde jag. Jag trodde att han alltid skulle vakna femtioelvatusen gånger på natten, det gör han inte längre. Osv osv osv. Allt har bara varit faser. Likaså nu…

Cheesus, vilket hett temperament en ettåring kan ha. Han blir snart 14 månader och har hamnat i en fas där han verkligen vet åtminstone vad han INTE vill. Han säger nej väldigt bestämt, och får vredesutbrott när han inte får som han vill eller när något inte går som han önskat. Om man säger nej till honom kan han bli superarg och skrika rätt ut.

Samtidigt som han visar väldigt tydligt att han är arg, så visar han alla andra känslor mycket också. När han är glad så är han jätteglad, när han är kärleksfull så är han väldigt kärleksfull. Han är så rolig nu, busar massor, skrattar mycket och utforskar världen. Han är otroligt gosig och kärleksfull! Det finns inget bättre än när han kommer och vill gosa in sitt ansikte i ens hals, eller när han tar sina små händer på ens kinder och för mitt ansikte mot hans ansikte för att gosa. SÅ MYSIGT!

Ursäkta mitt nyvakna ansikte, men alltså hur mysig får man va? Den ultimata tryggheten är fortfarande handen innanför tröjan på mig eller Michael.

Jag vet att det är en fas han måste gå igenom med att hitta sin vilja och komma på hur han ska uttrycka sina känslor, och även om jag vid flertalet tillfällen när han skriker i mitt öra tänker “snälla, låt den här fasen vara över” så glömmer jag bort det lika fort när han kommer för att kramas, hör hans underbara skratt eller bara är nyfiken till max och undersöker något han tycker är spännande.