Lika länge på utsidan som på insidan

I 277 dagar låg han i min mage, i 277 dagar har Alexander funnits på utsidan. I 39 veckor och 4 dagar låg han och myste där inne, och nu 39 veckor och 4 dagar senare sen han föddes är han en liten pojke med sin egen personlighet, som busar massor, som skrattar massor, som kryper omkring och utforskar världen, som helst av allt vill gå, som pussas, som ger high fives och som pekar på vattnet om han är törstig.

Det är otäckt hur snabbt det gått, klyschigt jag vet, alla föräldrar säger samma sak — men det är väl en klyscha av en anledning. Jag har aldrig upplevt att tiden gått så fort som de senaste månaderna. Jag minns hur jag i början tänkte “Snälla, låt de första månaderna gå fort” för att det var så otroligt mer påfrestande än jag förväntat mig och nu ångrar jag att jag inte njöt mer av den tiden. Jag ångrar att jag inte njöt mer av när han var pyttepytteliten, samtidigt som jag rent logiskt vet att det just då inte var möjligt.

Men jag njuter nu. Man kan inte njuta hela tiden, man är bara mänsklig, men jag försöker ta tillvara på varje liten stund jag har med honom.

Nykläckt vs Nu.

Magen fyra dagar innan han bestämde sig för att komma.

Ett år sen

Idag är det ett helt år sen jag kissade på stickan och vi fick reda på att livet skulle förändras totalt inom några månader. Ett år sen jag kliver ut ur badrummet, gråtandes av glädje och räcker över stickan till Michael. Ett år sen vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar. Galet.

Efter 39 veckor och fyra dagar i magen bestämde han sig för att titta ut. Efter en bra graviditet (även om jag var väldigt långsam och hade otrolig halsbränna mot slutet, heh) och efter en bra om än väldigt lång förlossning kom världens bästa lilla kille ut.

En liten kille som redan, efter att ha spenderat knappt fyra månader i denna värld, testat mitt tålamod på ett sätt jag aldrig upplevt förut men som också gett mig en glädje och kärlek jag aldrig känt innan. Som kommer att fortsätta testa mitt tålamod men som också kommer att ge glädje och kärlek utan dess like framöver. En liten kille som, klyschigt nog, gör mig till världens lyckligaste genom att bara existera och som med ett leende kan få mig hur glad som helst oavsett hur trött jag än är, eller hur sur han än gjort mig precis innan.

Min förlossningsberättelse

Vi födde på Danderyds förlossning och jag måste säga att jag är så tacksam för all fantastisk personal vi fick träffa under vår vistelse, särskilt barnmorskan Veronica som var den som hjälpte till när han väl skulle ut. Hon var ett så himla bra stöd. Främst är jag tacksam för att ha en så fantastisk man, vet inte vad jag skulle gjort/göra utan Michael.

Allt började med nästan två dygn av oregelbundna förvärkar, som molande mensvärk. Klockan 03.30 måndag den 19/8 vaknar jag av att det känns som att vatten sipprar ut ur mig, jag går på toaletten och tror att vattnet gått så jag väcker Michael och börjar sedan packa ned lite småsaker i BB-väskan som vi väntat med in i det sista. Vi börjar klocka värkarna och ringer till förlossningen och vi får komma in på kontroll runt 06.00, det visar sig dock att mitt vatten inte alls gått, bara slemproppen och jag är bara 2 cm öppen — de gav mig 4 citodon och skickade hem oss.

Sista bilden på magen!

Runt 07.30: Jag spyr upp citodonen tack vare smärtan av värkarna. Fortsätter att ta värk efter värk hemma, som bara gjorde ondare och ondare. Michael tryckte ihop mina höfter vid varje värk, vilket underlättade lite vid smärtan. Jag försökte med dusch, pilatesboll och alla möjliga ställningar men runt 12-tiden fick jag nog och vi åkte in igen.

Runt 12.00: Jag var bara öppen 3 cm, med 3-4 värkar per 10 minuter dock sa barnmorskan att jag inte hade det - jag tror inte deras CTG tog ordentligt pga att jag rörde mig så mycket vid värkarna. De ville skicka hem oss igen… Jag bröt ihop då jag kände att jag inte orkade med en till taxi-resa fram och tillbaka, och jag ville ha smärtlindring. En undersköterska lovade att prata med barnmorskan och när de kom in igen en andra gång så gick mitt vatten och de blev tvungna att låta oss stanna kvar. Phew! Jag fick då lustgas, som var underbart ett tag.

Runt 16.00: Till slut var värkarna så starka att lustgas + tryck på höfterna inte ens hjälpte, så jag bad om epidural. Jag var då öppen 5 cm och någon timme senare kom narkosläkaren och gjorde mitt liv mycket lättare. Epidural var UNDERBART! Jag rekommenderar det verkligen. Jag såg att jag hade värk på skärmen, men kände ingenting.

Man kände sig sjukt snygg.

Runt 19.00: Epiduralen gjorde förloppet långsammare och de satte in Oxytocin-dropp. Problemet var att när de höjde droppet fick jag för mycket värkar, sänkte de det fick jag för lite värkar. Jag hade önskat att de var tydligare och mer på mig om att stå upp och röra på mig, det hade nog gjort förlossningen mycket kortare. Så ska du föda och tar epidural så upp och rör på dig om du kan, det underlättar verkligen.

Runt 21.30: Jag hade öppnat mig 8 cm. Sen stod det still, i många timmar. Jag försökte få i mig lite mat, men det var fortfarande ganska svårt.

Sen har jag ingen aning om vad klockan var, men de kom in på rummet och sa att jag hade ungefär 2 timmar på mig att få ut honom annars skulle de behöva snitta mig då det gått så lång tid. Jag tänkte “i helvete heller” och ställde mig upp och började röra på höfterna, och efter en stund kräktes jag och tänkte ”Yes, nu är huvudet förbi spinaetaggarna!”. Efter en liten stund började det trycka väldigt mycket nedåt, barnmorskan säger att hon undersöker mig om 35 minuter. Efter kanske 5 minuter säger jag till Michael att det trycker på väldigt mycket nu och att bebisen är påväg. Michael svarar att vi har gott om tid på oss (tji fick han) och kallar på barnmorskan.

Klockan 05.00 den 20/8: Barnmorskan kommer in och undersöker mig, säger ”Nämen hej lille vän” och säger att det är okej för mig att prova att krysta. Hon frågar Michael om han vill känna på huvudet, vilket han gör, så coolt! Jag hade bett om att få föda på pall och barnmorskan säger att det är dags att byta ställning om jag vill göra det då huvudet nästan är halvvägs ute. Jag förstår inte hur jag ska kunna flytta mig, men väljer till slut att ställa mig på knä – jag fick hjälp och lyckades förflytta mig från ryggläge till knä med huvudet halvvägs ute.

Väl på knä vill jag bara krysta hela tiden. Jag blir frustrerad när barnmorskan säger att jag inte får eller bara får andas, även om det bara var för mitt eget bästa. Jag känner hur huvudet kommer ut, och barnmorskan säger att jag nu ska förbereda mig på att ta emot honom. Jag reser mig upp och tittar ned, krystar lite grann ser hur han glider ut, jag fångar upp honom och tar upp honom mot bröstet. När han väl ville ut tog det 21 minuter. Det var det sjukaste och coolaste jag någonsin upplevt! Jag var först att ta i honom, inte någon barnmorska, och jag fick ha honom hos mig i 2 timmar innan de ville väga honom etc.

Michael klippte navelsträngen när den slutade pulsera och efter vägning/mätning och en välbehövlig dusch fick vi bege oss mot patienthotellet och försöka greppa att vi faktiskt blivit föräldrar. Vi var lagom trötta efter nästan 26 timmar förlossning och skulle bli ännu tröttare visade det sig…

Helt slut med blod lite överallt, men lycklig.

Igår blev han 1 månad, tiden har gått så sjukt snabbt. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur första tiden varit inom kort!

Min lilla snutt.

Gravid i vecka 40

Slutspurten är äntligen här, vi är nu i vecka 40 (39+0), nu är det bara 6 dagar kvar till “due date” - hur galet?! Hela 98% av graviditeten har passerat. Det känns så otroligt overkligt fortfarande och jag tror inte att jag kommer att greppa det riktigt förrän han är ute. Jag är så nyfiken på vad det är för filur som rör sig där inne!

Nu är vi i alla fall väldigt redo! Igår hade vi Hemfrid här hemma som gjorde en rejäl storstädning som egentligen var det sista på listan. Så jäkla skönt och jag kan varmt rekommendera dem!

Om bebis:
Enligt appen är han stor som en vattenmelon och redo att “flytta ut”, han ska bara bestämma sig för att han vill lämna boet. Han mår bra där inne och ligger bra till enligt SF-måttet fortfarande. Däremot är det väldigt trångt då han fyller ut allt utrymme som finns tillgängligt, vilket känns när han rör sig och råkar komma åt revben eller kissblåsan, heh. Det är dock den mysigaste känslan som finns när han rör sig där inne, något jag kommer sakna när han är ute.

Nu är det bara att vänta på att han känner sig redo och vi håller tummarna för att det blir snart!

Mitt mående:
Jag mår fortfarande väldigt bra, det känns dumt att klaga då det finns så många som har superjobbiga graviditeter. Men, om jag ska klaga lite grann ändå…

1) Jag har aldrig känt mig så osmidig i hela mitt liv och när jag försöker ta mig upp ur sängen är det så långt ifrån glamouröst som man kan komma. Som en sköldpadda som hamnat på rygg och försöker ta sig upp, ungefär så.

2) Jag vaknar varannan/var tredje timme (vissa nätter varje timme) för att antingen kissa eller vända på mig. Jag får väl se det positivt, det är väl kroppens sätt att försöka vänja mig vid minimal sömn när bebis väl är ute.

Summan av kardemumman; Jag känner mig tung, otymplig, klumpig och kan aldrig hitta en bekväm ställning vare sig jag sitter upp eller ligger ned. Jag har samma gångstil som en pingvin, i slowmotion. Halsbrännan gör sig också påmind x antal gånger per dygn. Jag mår ju dock bra ändå och känner inte att jag kan klaga när så många andra verkligen har tuffa graviditeter, men som vilken höggravid som helst så känner jag mig väldigt klar med att vara gravid och redo att få ut vår pojk!

Magen:
Ja, den växer ju i takt med att han växer helt enkelt. Vad som brukade vara min navel pekar nästan ned i golvet nu, haha.

Magen - vecka 40.

Jag måste bara visa två nya grejer vi fick hem från Babyshop häromdagen. Dels denna fina filt som är otroligt mjuk och härlig, och en handduk med en panda på — så gulligt!

Gravid i vecka 38

Den här graviditeten har gått så snabbt att det är galet. Det känns som det var igår vi stod där den där kyliga morgonen i December och insåg att vi skulle bli föräldrar. I 262 dagar har jag gått och burit på vad som då bara var stort som en äppelkärna som nu vuxit till sig till ett färdigutvecklat barn som närsomhelst kan bestämma sig för att han vill komma ut till världen. Som vi längtar!

Om bebis:
Nu räknas han som färdigutvecklad och ska väl bara tjocka på sig lite till, men kan egentligen närsomhelst bestämma sig för att han vill ut. Han är stark i sina rörelser och sträcker på sig så mycket ibland att magen ser ut som en kon och gör så det känns som att jag ska kissa på mig, heh. Till och från ger han några rejäla kickar upp i revbenen också, mindre skönt. Han har ofta hicka, otroligt skum känsla måste jag säga. Enligt barnmorskan har han nu fixerat sig också, vilket är skönt!

Mitt mående:
Jag mår fortfarande väldigt bra, dock har jag blivit tröttare och minst en nap om dagen är ett måste. Det är väl inte så konstigt med tanke på vad kroppen faktiskt går igenom just nu, plus att jag inte sovit en hel natt på… Jag vet inte hur länge. I.o.m att det är så trångt där inne så trycker han ju mot kissblåsan, så det blir att gå upp och kissa några gånger per natt + att det är svårare att röra sig så när jag behöver vända mig om så vaknar jag.

Det är väl egentligen det som är det jobbiga just nu, att man känner sig ungefär lika smidig som en säl och måste springa och kissa typ hela tiden, heh. Jag har lite mer halsbränna än tidigare, men känner inte att jag kan klaga.

Jag börjar känna mig lite otålig däremot, jag längtar efter att få träffa vår lille son och jag hoppas verkligen att jag slipper gå över tiden. Håll tummarna!

Magen:
Är rund och go, kan man väl säga! Nu har den sjunkit lite, med tanke på att han fixerat sig och sjunkit längre ned.

Magen - vecka 38.