Idag är det ett helt år sen jag kissade på stickan och vi fick reda på att livet skulle förändras totalt inom några månader. Ett år sen jag kliver ut ur badrummet, gråtandes av glädje och räcker över stickan till Michael. Ett år sen vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar. Galet.

Efter 39 veckor och fyra dagar i magen bestämde han sig för att titta ut. Efter en bra graviditet (även om jag var väldigt långsam och hade otrolig halsbränna mot slutet, heh) och efter en bra om än väldigt lång förlossning kom världens bästa lilla kille ut.

En liten kille som redan, efter att ha spenderat knappt fyra månader i denna värld, testat mitt tålamod på ett sätt jag aldrig upplevt förut men som också gett mig en glädje och kärlek jag aldrig känt innan. Som kommer att fortsätta testa mitt tålamod men som också kommer att ge glädje och kärlek utan dess like framöver. En liten kille som, klyschigt nog, gör mig till världens lyckligaste genom att bara existera och som med ett leende kan få mig hur glad som helst oavsett hur trött jag än är, eller hur sur han än gjort mig precis innan.