Hur tufft det än må vara att vara förälder så är det så värt det. Oftast vaknar Alex i ganska lugn takt på morgonen och innan vi kliver upp ligger jag och pratar lite med honom och det finns ingenting som är så fantastiskt som hans leende mot mig då. Hur han ser på mig med sina stora ögon och ler brett. Det gör allt värt det.

Vissa dagar går man igenom varje känsla som går att känna. Man kan känna sån otrolig frustration, irritation och uppgivenhet för att i nästa stund känna omätbar glädje och lycka - allt för att han ger en ett leende.

Lyckan man känner när han skrattar massor när man busar med honom. Eller när han ler och blir hur uppspelt som helst för att man sjunger Imse Vimse Spindel. Eller när han sover och lägger sin lilla hand på ens arm. Det är en obeskrivlig kärlek jag känner för honom då.

Också stoltheten man känner när han lyckas med något nytt, och glädjen när man ser hur lycklig han blir av det.

Trots sömnbrist, trots värk i lederna av amningen (är tydligen en grej), trots att man känner sig som 100 år gammal när ryggen går sönder efter timmar av vaggning - så är det värt det, bara att han ler mot mig en enda gång gör det värt det. Det är nu man förstår den där otroliga kärleken alla snackar om och jag skulle ge mitt liv för honom utan att blinka. Det är galet.