I 277 dagar låg han i min mage, i 277 dagar har Alexander funnits på utsidan. I 39 veckor och 4 dagar låg han och myste där inne, och nu 39 veckor och 4 dagar senare sen han föddes är han en liten pojke med sin egen personlighet, som busar massor, som skrattar massor, som kryper omkring och utforskar världen, som helst av allt vill gå, som pussas, som ger high fives och som pekar på vattnet om han är törstig.

Det är otäckt hur snabbt det gått, klyschigt jag vet, alla föräldrar säger samma sak — men det är väl en klyscha av en anledning. Jag har aldrig upplevt att tiden gått så fort som de senaste månaderna. Jag minns hur jag i början tänkte “Snälla, låt de första månaderna gå fort” för att det var så otroligt mer påfrestande än jag förväntat mig och nu ångrar jag att jag inte njöt mer av den tiden. Jag ångrar att jag inte njöt mer av när han var pyttepytteliten, samtidigt som jag rent logiskt vet att det just då inte var möjligt.

Men jag njuter nu. Man kan inte njuta hela tiden, man är bara mänsklig, men jag försöker ta tillvara på varje liten stund jag har med honom.

Magen fyra dagar innan han bestämde sig för att komma.