Heads up; mååånga bilder. Då var det dags att berätta lite om ceremonin. Det magiska ögonblicket då vi sa ja till att spendera resten av våra liv tillsammans. Då det är ganska mycket pappersarbete och annat för att gifta sig lagligt utomlands så skippade vi den processen och med tanke på att ingen av oss är religiösa på något sätt, gifte vi oss lagligt i kommunhuset två veckor innan det riktiga bröllopet och hade en så kallad "Blessing" i Frankrike.

Vädret var ju sådär under vår helg och på dagen på lördagen regnade det lite grann. Vi var oroliga för att det inte skulle sluta till ceremonin så de förberedde för en ceremoni inomhus men vet ni vad? Om man tror på ödet så känns det som att detta var ett tecken. Ungefär 30-40 minuter innan ceremonin skulle börja så slutade det regna! Personalen var snabba med att springa ut och blåsa bort allt regn och sätta upp alla detaljer och stolar. Sedan höll regnet sig borta ända tills vi tog de sista bröllopsbilderna!

Det började med att vår wedding planner Cynthia ropade ned mina underbara tärnor som tillsammans med bestmans gick ut till "Air on a G string" som spelades på harpa. Först gick Michael med sin bestman Per, sedan mina tärnor tillsammans med resterande bestmans (vi hade ojämna antal).

Sedan ropade hon ned mig och nedanför trappen möttes jag av min far som skulle leda mig fram till Michael. Kvinnan på harpan började med att spela Imperial March, från Star Wars, när jag och Pappa började gå ut, som sedan övergick sedan till den klassiska brudmarschen - det blev verkligen så bra! Hon fick till det helt perfekt och jag är sjukt impad över att hon klarade av det, jag menar Imperial March på harpa, hur coolt?

Ni vet hur man oroar sig för att man ska snubbla när man går fram till sin blivande man? Jag snubblade inte, däremot tappade jag slöjan. Det blåste en del, sen fastnade slöjan i stenen vi gick på så swoosh, där åkte den. Det var ju dock inte så farligt utan blev bara en rolig grej! Min kära brudtärna Bex tillsammans med snubben som filmade bröllopet tog löpet och sprang till min undsättning, och jag är ganska säker på att det var den händelsen som Michael skrattar åt här nedan.

Ceremonin hölls på engelska, vilket var mycket bättre tyckte vi då det känns mer naturligt att säga "I Do" istället för "Ja" på något konstigt vis. Vår "präst" eller vad man ska kalla honom som vigde oss var irländsk eller skotsk, hur som, han hade en skön dialekt. Han pratade lite om äktenskap, vi fick säga våra löften till varandra och slutligen bad han som han själv uttryckte det "Frodo the ring bearer", Per, att räcka över ringarna för att vi skulle säga Ja till att bli man och hustru.

Det var en så mäktig känsla, alltihop. Det roliga är att jag var inte nervös, eller jo för att snubbla eller liknande, men inte för att gifta mig med Michael, det kunde jag liksom inte vara mer säker på. Jag var snarare överväldigad. Men, det är väl inte så konstigt. Varken jag eller Michael kunde sluta le, vi log och skrattade konstant hela kvällen i princip.

Det var utan tvekan den bästa dagen i hela mitt liv. Vi begav oss sedan inåt för att ta lite snabba bilder, sen ut på trappen där vi fick krama om alla gäster. Jag tycker att denna bild summerar känslan både jag och Michael hade ganska bra.

Det var intimt och mysigt! Vi hade ungefär ett 40-tal gäster vilket var en alldeles perfekt siffra. Det blev mysigt och intimt, man hann prata med alla (dock inte lika mycket som man kanske hade velat men ändå) och det blev ett riktigt bra och roligt gäng. Det var personer som vi verkligen bryr oss om, helt enkelt de närmsta i vår omgivning.

Jag tycker personligen att den största nackdelen med stora bröllop där man bjuder in 100+ personer är att man dels omöjligt hinner prata med alla men också att så många kommer som man faktiskt inte umgås med, eller ens känner. Någon väns kusins barndomskompis eller liknande. Det är givetvis en smaksak men jag kan varmt rekommendera att bjuda färre personer, personer som du verkligen tycker om och som du trivs med. Det är trots allt en av de största dagarna i ditt liv - vill du att ens några minuter ska slösas på att ha en meningslös konversation med din väns kusins barndomskompis som du inte vet namnet på?