Världen är en konstig plats just nu. En pandemi pågår, folk hamstrar toapapper och pasta, en snubbe köper på sig över 17.000 flaskor handsprit i hopp om att kunna sälja dyrt, psykopater försöker lura äldre på deras pengar genom att utnyttja deras rädsla. Många idioter kryper fram ur sina hålor, men man ser också många fina människor. Människor som samlas på sina balkonger för att sjunga tillsammans, någon lär sin hund att leverera matvaror till sin sjuka granne, några privatpersoner köper hem lass med munskydd till sjukvården.

Vissa förstår allvaret, vissa lever fortfarande i någon slags förnekelse. Jag vet inte om det bara är arrogans eller rentav dumhet när folk inte tycker att Covid-19 är så allvarligt. Vi har sedan vi läste om det i början av Januari följt utvecklingen noggrant och anpassat oss efter det, tagit försiktighetsåtgärder från start, då det bara var en tidsfråga innan det spred sig. Jag kan dock förstå att man inte tyckte det var så allvarligt när det “bara” fanns i Kina, det är för långt bort ifrån en själv för att man ska riktigt bry sig. Men jag kan inte förstå hur man inte kan tycka att det är allvarligt nu. Även om man själv kan klara sjukdomen bra så finns det 1) inga garantier för att du klarar det bra, 2) det finns framförallt andra som garanterat inte klarar det bra alls, 3) det handlar om att inte överbelasta vården och 4) att fortfarande hålla igång ekonomin.

Det har ju myntats ett nytt begrepp nu, Covidiot - och det finns många. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta men det skulle bli ett för långt inlägg.

Vi har i alla fall kört social distansering under en längre tid nu, och började som sagt tidigt att vidta de åtgärder vi kunde. Det är jättetråkigt att inte kunna kramas med nära och kära just nu, men ack så viktigt — särskilt för våra nära och kära i riskgrupp.