Alex är nu 3 månader och 6 dagar, helt sjukt vad fort tiden går. Vad har hänt då?

Han har hunnit få sin första förkylning, hosta och snorig men som tur är ingen feber. Det är så fruktansvärt jobbigt att se honom sjuk. Men, som tur är så har han varit en jätteglad bebis ändå så det märktes inte så jättemycket på honom utöver att han hostade och lät väldigt rosslig.

Han har rullat runt från mage till rygg, två gånger och jag har aldrig känt mig så stolt innan!

Han hatar vagn och att åka bil. För att få honom att sova i vagnen måste man söva honom i famnen först (även testat med bilskyddet ist för liggdel men nope) och likadant i bilen. Ibland kan man söva honom i bilen, om man är beredd på ca 45 minuter gallskrik först. Det begränsar en ju såklart. Ska vi gå ut är det säkraste sättet en bärsele men det tär ju på ryggen en hel del, det är inte något man känner att man vill gå ut och gå med i ett par timmar. Så frustrerande! Jag hoppas på att han snart kan gilla vagnen mer så vi kan ta oss ut mer, vi fortsätter kämpa på med det.

Sömnen… I tre månader har jag haft honom sovandes på mig, både nattetid och dagtid. Försöker jag lägga ner honom så vaknar han antingen direkt eller inom någon minut. Ibland går det att ligg-amma honom till sömns i sängen men oftast så sover han så korta stunder då om jag lämnar. Senaste dagarna har jag dock kunnat lägga honom bredvid mig i sängen på natten, vilket är guld. Han är rätt tung att ha liggandes på sig i flera timmar i streck, heh. Vi ska öva, öva och öva mer nu för att få honom att ta sina naps själv. Håll tummarna!

Han växer på sig och har nu fått sina första sprutor! Vi va hos BVC igår och han väger nu 7180 gram och är 62 cm, helt enligt kurvan på längden och över kurvan på vikten. Han fick även sin andra dos av rotavirusvaccinet, samt sprutvaccin mot bl.a stelkramp, hepatit B och polio. Det var så jobbigt att se honom få sprutorna… Han blev så himla ledsen men tog det ändå som en champ, blev supertrött när vi kom hem men var ändå glad. Senare på kvällen blev han kinkigare, fick lite feber och kunde inte vara borta från mig i en sekund. Idag mår han bättre, fortfarande lite småkinkig och väldigt mammig.

Han är en väldigt go unge, väldigt glad mestadels, ler mycket, älskar att bada (som sin mor), han har tappat en hel del av sitt hår haha och om några veckor får vi börja introducera lite smakprover vilket ska bli så kul! Det var väl en hyfsat kort sammanfattning.

Mitt mående är mycket bättre nu. I början var det som jag tidigare beskrivit väldigt tufft, men nu får jag sova helt okej vilket gör susen för humöret. I.o.m att han sovit på mig konstant, dag som natt, och inte vill sövas av någon annan än mig (och sover numera runt 15-18h per dygn) så har jag känt mig ganska kvävd - vilket är helt förståeligt och det är okej att känna att det är tufft ibland.

Däremot så väger hans leende och skratt upp allt, och när man ser hans framsteg. Att se hur lycklig han blir när han lyckas med något nytt eller höra ljudet av hans skratt när jag sjunger Imse Vimse Spindel, det är liksom oslagbart. Jag menar kolla gullisen nedan?