Nu har vi varit föräldrar i 8 veckor och är fortfarande såna jäkla nybörjare, men man börjar greppa det och för varje dag som går så blir det lättare och lättare. Jag tänkte skriva lite om hur jag upplevt dessa första veckor som förälder, ett ärligt inlägg då jag tycker att det bara är taskigt att låtsas som att första tiden är som att gå på rosa moln.

När folk i ens närhet säger “passa på att njut nu av bebisbubblan nu!” så kan jag bara säga att absolut, det är en slags bubbla men det är ingen bubbla man njuter av. Missförstå mig rätt, man njuter absolut av de mysiga stunder man har men man kan inte njuta hela tiden. Att få barn är jobbigt, frustrerande och sömnbristen är svår att ens greppa — sen finns det stunder där det är jättemysigt. Jag tänkte iaf gå igenom vecka för vecka.

Vecka 1: Den absolut jobbigaste veckan, utan tvekan. Oavsett hur din förlossning har gått så är det påfrestande för både kropp och psyke att gå igenom. Jag var skapligt trött efter min nästan 26 timmar långa förlossning, dessutom hade man ju inte sovit så bra veckorna innan förlossningen heller. Jag var i en blandning av chock och lyckorus första timmarna, tills epiduralen gick ur kroppen och jag insåg hur ont jag faktiskt hade i de nedre regionerna.

Jag fick andra gradens bristning, standard för första gången, och fick sy några stygn (jag minns faktiskt inte hur många). Det gjorde ont att kissa, detta var ett måste att göra i duschen med varmt vatten, och ont att sitta ned. Att göra nr 2 var omöjligt. Jag tyckte dock inte att eftervärkarna gjorde ont, som lite lätt mensvärk så det var ju iaf något.

Alla sa: ”Åh, första dygnet sover bebisen bara så passa på att sova” – pfft, inte vår bebis. Han ville sutta på tutten ofta första dygnet (och sen bara ännu mer) och det blev inte mycket sömn. Jag tror jag snittade kanske 1-3 timmar sömn per dygn första veckan, då vår lille pojk bara ville (och fortfarande vill) sova på mig dessutom och man var livrädd för att sova med honom på sig. Barnmorskan som kom hem efter en vecka var lite orolig över hur grå jag var i ansiktet.

Dag nr 3 kom baby blues som en käftsmäll. Ångesten var brutal och jag kunde plötsligt brista ut i gråt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Baby blues är vanligt, endast hormonellt och kommer oftast dag 3 - hade noll koll på det - men är viktigt att hålla koll på. Det höll i sig i någon vecka, höll i sig några timmar per dag, men gick till slut över.

Förbered dig på: extremt lite sömn, att tiden är påfrestande för både dig och din respektive, att saker och ting kommer göra ont, att baby blues kan hända.
Tänk på: det kommer bli bättre och gläds åt de stunder då du känner ren lycka för bebisen. Oroa dig inte om du inte känner ”kärlek vid första ögonkastet”, jag tror få faktiskt gör det på riktigt - men en stark kärlek kommer att växa fram!

Vecka nr 2: Denna vecka var också jobbig. Det gjorde fortfarande ont nere i fiffi så värktabletter var ett måste, sen fick jag även lätt mjölkstockning i ett par dagar, hemorrojder och nässelutslag. Jag kände att det var för mycket och en dag när jag hade allt och dessutom brände mig på kokande vatten brast jag ut i gråt och var bara tvungen att åka hemifrån en stund. Det kändes bättre efter en liten stund och ju fler dagar som gick, ju fler onda saker som försvann desto bättre blev såklart humöret och tålamodet.

9 dagar & fick plats under en liten ansiktshandduk.

Denna vecka hade jag också lärt mig att sova med Alexander på mig vilket gjorde allt mycket lättare och jag fick mer sömn, vilket var välbehövligt. Allt var fortfarande så nytt men man började sakta men säkert känna sig mer bekväm med allt.

Förbered dig på: en vecka som är lik den första, fast bättre.
Tänk på att: be om avlastning innan det blir för mycket och påminn dig om att det blir bättre.

Vecka 3, 4 & 5: Vi började sakta men säkert lära oss mer om Alexander och stunderna av mys och lycka blev fler. Michael tog med honom på barnvagnsturer i 2-3 timmar per dag så jag fick en stund för mig själv, vilket var guld värt då han denna vecka kom in i en morsgris-fas (han är fortfarande en riktig morsgris) och vägrade bli tröstad eller sövd hos någon annan än mig, alternativt i rullande vagn.

Vi försökte lägga ned honom i babynest och annat men han bara vaknade direkt och ville vara i famnen. En bebis med väldigt stort närhetsbehov helt enkelt. Man märkte runt vecka 4-5 att han blev mer med, började fokusera lite mer och jag fick första leendet häromkring - vilket var guld! Dessa veckor kändes lättare och lättare, och man började bli lite mer van. Man hade lärt sig att bli mer praktisk och göra saker och ting mycket snabbare än tidigare, typ sådant som att duscha.

Förbered dig på: att det nu kan bli lättare men alla bebisar är olika så det behöver inte stämma för dig, och vad du än gör - kolla inte familjeliv när du undrar något. Prata hellre med vänner och BVC.
Tänk på att: bebisar skriker. Det låter banalt, men vi var inte beredda på hur mycket en bebis kan skrika och vi tänkte att vi måste göra allt för att tysta på en gång, det tog ett tag att inse att de skriker ju faktiskt och det är deras sätt att kommunicera. Man fick sjuk ångest i början när han skrek, men det går över.

Vecka 6 & 7: Allt kändes mycket bättre, man började sakta greppa här att man faktiskt är förälder och Alexander kändes mer som en riktig människa. Han höll upp huvudet jättebra och log flera gånger per dag. Det var fortfarande frustrerande tillfällen varje dag men det började skifta - fler mysiga tillfällen, färre jobbiga.

Ca 6,5 vecka gammal & min lilla groda börjar bli stor.

Vecka 8: Alexander är mycket mysigare, han ler och har vid några tillfällen skrattat lite grann - SÅÅÅ gulligt! Han är nyfiken på allt runtomkring, han reagerar när man busar med honom, är jättestark i nacken (och överlag) och sover just nu bra på natten men sämre på dagen.

Det är sällan man blir irriterad nu, tålamodet är mycket bättre. Han är en väldigt snäll bebis, så vi kan inte klaga. Tyvärr sover han fortfarande bäst på mig, men genom att ligg-amma har jag ibland fått honom att sova bredvid istället - men vi kämpar på och hoppas snart att han kan sova lite mer för sig själv. Jag påminner mig själv om att det snart kommer en tid då han inte kommer vilja sova på mig alls, och då kommer jag sakna det.

Han är en så fin kille och vi har haft sån tur att ha fått en frisk, välmående och lugn pojke! Jag börjar förstå nu vad alla menat när de sagt att man inte kan förstå kärleken man känner för sitt barn förrän man får en egen.

8 veckor, det är sjukt hur snabbt tiden går & hur mycket han växer.

Oavsett hur jobbigt man än känner att det är (och det är sjukt jobbigt) så är det ju, klyschigt nog, värt det. Det finns inget som kan mäta sig med lyckan jag känner när Alex ler mot mig, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Idag va vi på koll hos BVC, han har vuxit 3,5 cm sen sist och har gått upp över 1 kg. Han fick även rotavirusvaccin, väldigt skönt och så najs att de har ett vaccin som ges i munnen och är sött, istället för en spruta.