Det är många som under graviditet och när bebis kommit, har många åsikter och tips. Många vill t.ex gärna berätta skräckhistorier om sina förlossningar, precis innan det är dags, eller ge tips som inte varit aktuella på många år. Det är väl av all välmening, men kan vara frustrerande. Något mer frustrerande är hur få som berättar och pratar om sånt som är av nytta. Jag har turen att ha flera vänner som fått barn senaste åren, som haft aktuella tips, men det finns några saker jag önskar jag visste om innan graviditet och bebis.

1. ”Kärlek vid första ögonkastet” är inte en självklarhet.
Många berättar hur de omedelbart känt lyckorus, hur de från första sekund älskat det lilla knytet mer än allt annat. Efter att ha pratat med väldigt många andra föräldrar och sett till mig själv så känns det som att det händer väldigt få egentligen, och att många som säger att de känt så har glömt bort lite hur det egentligen var. Jag tror att alla nya föräldrar, särskilt mammor, känner en press att direkt känna enorm kärlek för sitt barn och när det inte händer blir man orolig, får ångest och tänker att något är fel på en. Det är inte fel, det är helt naturligt. Kärleken växer sig starkare, bara låt det ta sin tid.

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag inte älskade honom när han kom, jag älskade honom när han låg i magen, men jag kände inte den där “så jag spricker”-kärleken som alla pratar om, jag var typ för chockad och för utmattad för att kunna göra det i kombination med baby blues. Nu känner jag ju absolut den kärleken, nu skulle jag både döda och dö för honom, så mycket älskar jag honom. Extra mycket när han vaknar på morgonen och är megaglad som nedan!

2. Att amma gör ont även om du gör rätt.
Jag fick höra av barnmorskor att ammar man rätt så gör det inte ont. Det är bullshit. I början gör det ont, vilket är helt rimligt - prova att stoppa in lillfingret i bebisens mun så känner man vilken kraft det är i suget, inte konstigt att ovana bröstvårtor blir ömma när bebisen är på dem konstant. Jag fick visa hur jag ammade på bb samt på återbesöket och fick hela tiden höra att jag gjorde helt rätt, så när jag ändå hade ont blev jag fundersam om det var fel på mig. Men nej, det tog bara ett tag att vänja sig, ca 3 veckor för mig - och det är helt normalt. Gör det inte ont för dig? Då är det bara att njuta, det är också helt normalt det med.

Samma dag som han kom & jag försökte lista ut hur i hela friden jag skulle amma.

Häromdagen när han va hungrig men inte ville släppa leksaken.

4 dagar gammal vs 5 månader, lagt på sig några kilo haha. Han har iaf samma min fortfarande när han får mjölkkoma… även om det sällan händer nu för tiden.

3. Alla bebisar sover inte själva i babynest eller spjälsäng.
Från start har Alex blivit superledsen när man lagt ned honom i babynest eller spjälsäng, eller någon annanstans. Vi snackar så ledsen att han grät tills han satt i halsen eller nästan kräktes. Han ville från början bara vara så nära som möjligt och bara sova i famnen. Jag fick lära mig att sova med honom på mig för att få det att funka, för att få någon gnutta sömn själv. 3 månader senare kunde jag äntligen lägga ner honom för naps på dagarna, och ha honom bredvid på nätterna.

Sen har ju många åsikter om hur man ska sova med bebis och jag håller med om att för att vara på säkra sidan så kör babynest eller spjälsäng - men de gånger det inte funkar, hitta ett sätt som funkar för dig och din bebis.

Nej men alltså hur liten var han? Det är ju helt galet att han har varit sådär pytte.

4. Ångesten när din bebis skriker är brutal i början.
När jag håller andras bebisar och de skriker så känner jag ingen stress eller något, men i början när Alex skrek kunde jag bli helt kallsvettig och få världens ångest. När man provat allt det självklara och inget hjälper, fy fasen alltså. Detta var bara jobbigt första två veckorna, jag tror också kombon av att ha ont och baby blues gjorde sitt - nu är det inte jobbigt på samma sätt. Tålamodet är bättre och man tycker mest synd om honom bara. Sen kan man givetvis bli frustrerad, det är liksom helt normalt.

5 veckor gammal. Han gick från superchill till detta på en millisekund, mitt i vår ”photo session”. Han ser ut som en liten arg gubbe.

5. Baby blues - what the fuck.
Jag har bara hört att man är lite ledsen om man får baby blues, så jag har inte riktigt förstått allvaret i det hela. För mig var det verkligen som en käftsmäll. Den brutala ångesten jag kände var inte att leka med. Det värkte verkligen i hela bröstet och jag ville bara kräkas. Jag kunde inte hejda tårarna utan bara hulkade. Michael undersökte det lite närmre och då förstod jag att det bara var hormonellt. Jag tänkte att jag bara skulle härda ut det men jag tror det bästa att göra är att ta kontakt med BVC för säkerhetsskull, för att det inte ska utvecklas till något mer, något värre. Jag har ju turen att ha Michael, som hade koll på mig, han ville att jag skulle ta kontakt med BVC men jag var lite för envis. Som tur är gick det ju bra, det gick över efter någon vecka – men det kanske hade gått över tidigare om jag hade pratat med någon professionell, who knows? SÅ viktigt att ta på allvar hursomhelst.

6. Att läka tar olika tid för alla.
”Duuh” tänker du nu. Jag var dock inte beredd på att det kunde ta lång tid. Överallt där jag kollade på tex influensers etc så sa alla att de läkte på 10-14 dagar, sen va allt tipptopp igen. Absolut, de värsta smärtorna försvann efter typ 2 veckor och jag kunde äntligen kissa normalt efter 3 veckor (dvs inte i duschen som tidigare) men jag kände fortfarande obehag. Vid amning blir ju slemhinnorna väldigt torra också (man hamnar typ i klimakteriet) så det kan ju kännas obehagligt för det också. Vid min 6 veckors kontroll fick jag ok på att börja med träning, sex etc igen, dock hade jag fortfarande en bristning som behövde läka lite mer och allt hade inte gått tillbaka ordentligt. Det är ju inte konstigt, saker och ting kommer ju inte bli som de va innan - jag tryckte ju ut en närmare 3.5 kg bebis därifrån! Jag var dock inte beredd på att det fortfarande efter 4 månader kunde kännas skumt där nere, särskilt efter t.ex längre promenader. Nu, 5 månader senare, känns det normalt igen!

7. Hur mycket hår man tappar.
Kan tyckas vara en liten pluttgrej, och på det stora hela är det ju det, men jäklar säger jag bara! Jag visste att man tappade hår, men inte att man tappade SÅHÄR mycket. Det är som en skräckfilm varje gång jag tvättar håret. Ni vet hur någon i en skräckfilm fått någon förbannelse över sig och står senare i duschen och bara tappar allt sitt hår. Så känns det. För att inte tala om varje gång jag borstar det… Tydligen är det ju hår som jag skulle ha tappat ändå men som tack vare graviditeten stannade kvar (ni vet för att ha det där härliga gravidsvallet alla pratar om) och som nu då försvinner, men ändå. Känns inte superkul.

Vad jag tappar bara när jag tvättar håret… Dubbelt så mycket när jag borstar. Yay.