Byta till sittdel, lite tidigare

Jag har ju tidigare skrivit om hur Alexander fullkomligt hatar att åka vagn, det gick bra första… 4 veckorna ungefär men sen har han gallskrikit tills han nästan kräks av att ligga där i. Ett fåtal gånger har det funkat, men extremt få. Oftast har vi fått bära honom tills han somnar i famnen, för att sen lägga ner honom.

Nu tröttnade jag på det. Man blir så otroligt låst hemma om man måste vara två vid varje barnvagnstur och jag kände att det måste finnas något sätt – japp, byta till sittdel. Han har ändå börjat att sitta väldigt bra i övrigt, och har bra balans även när man ”släpper” honom.

Jag säger bara; vilken jävla succé! Han gnällde visserligen lite grann till och från men inget skrik. Han satt och nyfiket tittade på omgivningen tills han långsamt somnade. Vi försökte tajma så promenaden va i samband med att han ändå skulle ta en nap. Sen dess har det gått väldigt bra, varje tur vi tagit. Han blir lite ledsen i hissen ner, det är lite gnäll, men när vi kommit ut ordentligt är han mest nyfiken, somnar och sover i ungefär 25-30 minuter (standard oavsett vart han sover), och vaknar sedan och gnäller oftast inte något alls. Så. Jävla. Skönt.

Jag ville egentligen ha någon annans godkännande på att det var ok att byta till sittdel såhär tidigt, som den nervösa förstagångsförälder man är, men som en vän till mig sa; lita på dina egna instinkter och prova när du känner att det känns bra. Vi har också med en filt som han alltid sover med vilket underlättar verkar det som. Vi satte också dit ”Bobbo” och ”Doddo” (japp, numera kan man namnen på de små jäkla babblarna) som intresserar honom ibland, sjukt fula men är det något man insett så är det att barnet inte bara kommer vilja ha saker som man själv tycker är snyggt… Tyvärr.

Hursomhelst, SÅ lycklig över detta att jag nästan spricker. HURRA för sittdel!

Att fira jul för första gången

I år firar vi för första gången jul som en egen liten familj, vår första jul som tre. Det känns galet. Det är så kul att få fira Alexanders allra första jul, julen har liksom en annan betydelse nu när han är med i bilden. Cheezy, jag vet.

Det är ju lite speciellt runt jul. Vårt firande blir uppdelat på tre dagar pga familjer på olika håll etc. Första dagen fick han ha på sig en Kenzo-outfit som han typ avskydde, däremot gillar han minst sagt jul, iaf presentpapper, han tyckte det var så roligt att riva i presentpappret - roligare än vad som var i. Det tog på krafterna dock, så när vi kom hem från dag ett av julfirande däckade han och sov i hela 3,5 timmar i streck. Länge för att vara honom.

Dag två fick det bli firande hemma hos oss. Det dukades upp hyfsat klassiskt julbord och jag dekorerade med lite nya grejer vi fått hem från Newport. Tex smällkarameller, hur kul? Som innehöll en liten kungakrona, en lapp med någon gåta och en liten present. Väldigt rolig grej faktiskt.

Dag tre blev hos min far med fru och en massa barnbarn. Alex gillar verkligen andra barn, han tycker det är skoj när de busar med honom. Väldigt trevliga juldagar!

Ett år sen

Idag är det ett helt år sen jag kissade på stickan och vi fick reda på att livet skulle förändras totalt inom några månader. Ett år sen jag kliver ut ur badrummet, gråtandes av glädje och räcker över stickan till Michael. Ett år sen vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar. Galet.

Efter 39 veckor och fyra dagar i magen bestämde han sig för att titta ut. Efter en bra graviditet (även om jag var väldigt långsam och hade otrolig halsbränna mot slutet, heh) och efter en bra om än väldigt lång förlossning kom världens bästa lilla kille ut.

En liten kille som redan, efter att ha spenderat knappt fyra månader i denna värld, testat mitt tålamod på ett sätt jag aldrig upplevt förut men som också gett mig en glädje och kärlek jag aldrig känt innan. Som kommer att fortsätta testa mitt tålamod men som också kommer att ge glädje och kärlek utan dess like framöver. En liten kille som, klyschigt nog, gör mig till världens lyckligaste genom att bara existera och som med ett leende kan få mig hur glad som helst oavsett hur trött jag än är, eller hur sur han än gjort mig precis innan.

Ditt leende är allt

Hur tufft det än må vara att vara förälder så är det så värt det. Oftast vaknar Alex i ganska lugn takt på morgonen och innan vi kliver upp ligger jag och pratar lite med honom och det finns ingenting som är så fantastiskt som hans leende mot mig då. Hur han ser på mig med sina stora ögon och ler brett. Det gör allt värt det.

Vissa dagar går man igenom varje känsla som går att känna. Man kan känna sån otrolig frustration, irritation och uppgivenhet för att i nästa stund känna omätbar glädje och lycka - allt för att han ger en ett leende.

Lyckan man känner när han skrattar massor när man busar med honom. Eller när han ler och blir hur uppspelt som helst för att man sjunger Imse Vimse Spindel. Eller när han sover och lägger sin lilla hand på ens arm. Det är en obeskrivlig kärlek jag känner för honom då.

Också stoltheten man känner när han lyckas med något nytt, och glädjen när man ser hur lycklig han blir av det.

Trots sömnbrist, trots värk i lederna av amningen (är tydligen en grej), trots att man känner sig som 100 år gammal när ryggen går sönder efter timmar av vaggning - så är det värt det, bara att han ler mot mig en enda gång gör det värt det. Det är nu man förstår den där otroliga kärleken alla snackar om och jag skulle ge mitt liv för honom utan att blinka. Det är galet.

”Är han inte hungrig?”

Alla som är föräldrar ser alltid till att följande grejer är avcheckade innan de går ut med sitt barn:

1. Att barnet är mätt.

2. Att blöjan är bytt.

3. Att barnet har kläder efter väder.

Man glömmer kanske att äta något själv eller ta på sig en mössa, men barnet har alltid fått vad den behöver. Det är basic och alla borde förstå att man som förälder har koll på ovan grejer, kan man ju tycka iaf. Dock finns det ändå människor (läs oftast äldre damer, ibland även äldre män) som prompt ska fram och börja fråga ut en om man faktiskt har koll på sin bebis.

Häromdagen tog jag en promenad med Alex i bärsele. Jag hade (precis som alltid annars) sett till att han va mätt, hade torr blöja och tillräckligt med kläder. Trots det var han gnällig - varför? Vem vet, ibland är bebisar gnälliga trots att man gjort allt bekvämt för dem. Chockerande, I know.

Ibland tar det 10-20 minuter av gnäll innan han vill somna i bärselen. Det var en sån dag även då. Jag går omkring och plötsligt dyker en äldre dam upp bredvid mig, smått andfådd efter att ha gått ikapp mig.

”Jag tyckte jag hörde en liten en!”
”Ja, han är lite sur, hehe.”
”Men vad kan det vara då? Är han hungrig?”
”Nej det är han inte.”
”Är han kall då? Fryser han?”
”Nej det gör han inte. Han är bara lite allmänt sur.” Säger jag, nu lite surt.
”Jaså.. jaha..” Med lite lätt dömande ton.

Jag bestämde mig sen för att öka takten ännu mer och gå åt ett annat håll. Det är ändå lite roligt hur främmande människor känner att det är okej att gå fram till någon och ifrågasätta på det sättet. Jag hade aldrig gjort det, jag förutsätter att föräldrar har bäst koll på sitt eget barn (sen finns det givetvis de som inte har det men överlag). Om man inte ser ett uppenbart fel, låt säga att jag hade haft honom i bärsele med en kortärmad body i minusgrader, så förutsätt att den förälder du ser har full koll på barnet även om det gnäller.

Hur snygga brillor btw? Från Chimi.